#feminist!

Vår kunskap påverkar vår attityd, och vår attityd påverkar våra val.

För ett tag sedan hamnade jag i en ganska hetsig diskussion ihop med ett gäng vänner. Jag vet inte hur vi kom in på det, men vi pratade om att vi lever i ett patriark-samhälle, och nämnde att de absolut flesta våldtäktsmän sällan fälls för brott, då det ofta skylls på att ”kvinnan hade för utmanande kläder” eller något liknande.

Och precis som i nästan alla andra fall när man börjar prata om detta så kommer kommentarer som ”ni är manshatare”, ”men inte alla män” och ”jag känner mig kränkt” från vanliga vita killar, när vi endast berättar hur statistiken ser ut och vad som tjejer faktiskt upplever och känner. Och precis där och då i den stunden insåg jag något. Jag insåg att det handlar inte om huruvida man ”sårar killarnas känslor” längre. Det handlar om att så länge som kvinnor blir våldtagna utan att förövaren fälls, så länge som en av de fysiskt starkaste kvinnor jag känner inte ens vågar springa utomhus i rädsla för att bli mördad, och så länge man inte ens kan berätta fakta utan att bli kallad manshatare. Så länge behövs faktiskt detta jobbas med och då är det nästan strunt samma om några killar ”känner sig kränkta” när man berättar statistik. För att sätta bra killars känslor framför att kvinnor blir våldtagna och mördade är bara idiotiskt och visar faktiskt hur skevt detta är. Hur lågt värde kvinnor faktiskt har, speciellt bland dessa killar som tar åt sig när man säger att de flesta våldtäkter sker av män. Och det är precis där det behövs en förändring – en attitydförändring.

För jag tror det börjar i en attitydförändring, precis som i allt annat. Kan vi få fler starka män som vågar ställa sig upp och säga ”ja, det är sant att mest våld utövas av män” och ”ja, kvinnor är mer utsatta än män” så tror jag på riktigt vi kan förändra. Kommentaren ”inte alla män” handlar bara om att blunda inför problemet och endast se till sig själv. Visst det är inte alla män, men det sägs aldrig. Det som sägs är att det är fler män än kvinnor som är förövare, och det är fler kvinnor än män som faller offer. Och det är fakta.

Jag kommer aldrig säga att jag hatar män eller stöttar manshat, för det gör jag inte. Jag kommer aldrig jobba för att kvinnor ska kunna gå topless, för det tycker jag inte. Jag kommer inte jobba för könskvotering på arbetsplatser, för det tror jag inte på. Men jag kommer nog börja kalla mig för feminist. För det inser jag sakta men säkert att jag faktiskt är.After-all-those-posts_0

Skärp er Sverige!

Jag såg ett youtubeklipp för en vecka sedan. Ett klipp jag tyckte var väldigt skrämmande att se, men samtidigt väldigt skönt att någon vågar lyfta till ytan. Ni kan kolla på det här:

YouTube Preview Image

Jag vet inte ens vad jag ska säga, videon säger allt. Förstår verkligen inte människor längre att om man är man eller kvinna inte sitter i vad man ”känner sig som” eller vad man ”säger att man är”? Vågar folk inte längre konstatera självklar fakta? För det är fakta. Tjejen i videon är inte man, inte japan, inte katt, inte två meter lång och inte heller 7år. Att människor inte vågar stå upp för vad som faktiskt är gör mig rädd. Rädd för Sverige, rädd för åsiktskorridoren, rädd för folk som försöker vara PK bara för att de inte vågar något annat. När blev svenskar så himla fega? Kom igen nu Sverige, konstatera självklar fakta och skärp er.

 

Prestationsångest & perfektionism

img_2569.jpgAlltså denna text. Aldrig förr har jag läst något som stämt så bra in på mig som detta. Jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade med att en text kan träffa helt rätt förens jag läste denna. Det är så sant. Jag har alltid varit en perfektionist, jag vill att allt jag gör ska vara perfekt, det får inte finnas något litet fel någonstans. Men samtidigt har jag inte velat erkänna det. Skolan är ett typiskt exempel. Jag sa att jag siktade på att inte få lägre än C i något ämne, men egentligen ville jag ha A i allt. I tvåan fick jag C i historia, resten fick jag A eller B i. Jag nådde det sagda målet, men besvikelsen över det C:et vann över glädjen att jag fick A i mycket annat. Jag ville vara perfekt.

Jag har alltid varit en sådan som älskat att lära mig, men från att jag började få betyg så blev skolan mycket mer än bara en plats att lära sig saker. Det blev en tävling mot mig själv och andra. Jag ville vara en perfekt elev med perfekta betyg, och någonstans påvägen tog det över den glädje jag tidigare känt över att få lära mig saker. Mina sista skolår gick bara ut på att få så höga betyg som möjligt på allt jag gjorde. Betygen blev ett sätt att bedöma mig själv, fick jag bra betyg var jag bra. Och jag ville vara perfekt.

På gymnasiet hade vi även ett stipendium som delades ut till en student varje år – Stipendie för bästa studieresultat. Från att jag fick vet det till att jag själv stod med studentmössan var mitt enda mål att få det. Det var de som höll min motivation uppe och jag visste hur ofantligt besviken jag skulle bli på mig själv om jag misslyckades, om jag inte var bäst när vi gick ut. Jag pluggade stenhårt, körde slut på mig i december i 3an, allt för att jag visste att jag troligtvis skulle somna gråtandes natten efter studenten om jag misslyckades med det målet. Men jag slapp uppleva det, jag fick stå med mössan på huvudet och stipendiet i handen och bara vara glad. Glad över att jag klarade det, glad över att allt var över, glad över att jag äntligen kunde slippa känna prestationsångesten när man inte lyckades få ett tillräckligt bra betyg. Så himla glad över att skolan var slut.
img_2522.jpgJag vet att det finns hur många som helst där ute som känner precis likadant. ”Duktiga tjejer” som alltid lyssnar, antecknar och frågar. Som alltid får de högsta betygen på inlämningar och prov. Men som egentligen bara motiveras av att försöka undvika den dåliga självkänsla de känner om de inte lyckas. Mitt hjärta går sönder lite när jag inser hur freaking många det är, och att jag faktiskt var en utav dem. Men samtidigt vet jag inte hur man förändrar det. Jag själv ansåg att mina betyg var viktigare än hur jag mådde, och att betygen satte mitt värde – oavsett hur många som försökte övertyga mig om det inte var sant. Dock vet jag inte vad som skulle fått mig att förändra den synen. Jag vet faktiskt inte. Jag vet egentligen inte heller vad jag vill komma fram till i det här, har ni någon lösning? Finns det något sätt att förändra detta? Få dessa ”duktiga tjejer” att inse att de duger som de är, och att de inte behöver vara perfekta? Någonting måste förändras iallafall, annars kommer vi ha en hel generation tjejer som kört slut på sig innan de ens tagit studenten. Och det är inget jag kan rekommendera.YouTube Preview Image

Vissa dagar blir man tacksam

När jag gick av tåget i Stockholm för en timme sedan, halvt stressad över att hitta nästa tåg som skulle ta mig vidare hem till Linköping, var det någonting som fångade min uppmärksamhet och fick mig att stanna upp ett tag. Jag fick se tre stycken människor med reflexväst från Röda Korset. De pratade med en familj som jag gissar på kommer från Syrien. Jag fortsatte gå och lite längre fram stod polisen, polisens volontärer och ett gäng säkerhetsvakter. Alla gjorde samma sak. De stod och visade nyanlända flyktingar rätt, samlade upp dem, och tog dem vidare. Helt vanliga personer som lagt ner sin tid just denna kväll på att stå vid stationen och hjälpa de människor som flytt genom hela Europa för att komma hit.

Någonting där tog tag i mig, och jag blev bara så tacksam. Jag blev tacksam över att jag fick födas in i ett land som folk flyr till och inte flyr ifrån. Jag blev tacksam för dessa människor som tar sig tid att gå ut och hjälpa och välkomna människor som varit på flykt under lång och svår tid. Jag blev tacksam över att vi nu kan erbjuda dem bättre förhållanden än vad de levt under första delen av sina liv.
Men samtidigt blev jag ledsen över att det finns folk som vill att vi skickar tillbaka dem. Folk som vill att vi ska slänga ut dem från det vi kallar ”vårt”, och skicka dem till det vi kallar ”deras”, som om dessa människor vore varor man bara kan returnera hur som helst. Det gjorde mig ledsen.

För alltså tänk på det, länder är egentligen bara mänskligt påhittade gränser som faktiskt inte säger någonting. Det markerar i vilket område regeringen, kungen eller presidenten styr, samt inom vilka gränser ett språk är huvudspråk. Men det ska inte säga någonting om vilka som får bo vart, egentligen. Vi alla är människor på samma jord, och om man bor i Syrien eller Sverige spelar ingen roll, man har rätt till ett liv utan krig, rädsla eller att behöva fly. Det minsta vi kan göra när människor flyr hit är att välkomna dem med öppna armar. Och det är jag tacksam över att jag på riktigt fick se folk göra idag.
IMG_1239.JPG

Alla är vi människor

Jag älskar människor. Jag vill älska varenda människa jag möter (och inte möter). Visst det kan vara svårt ibland, men jag vill alltid försöka ha den utgångspunkten när jag möter människor.

De senaste dagarna har bilden på treåriga Alan, som flutit i land död vid Turkiets kust, tagit över internet. Bilden är hemsk. Man inser verkligen att det är människor som flyr. Att det är riktiga barn som mister livet när deras familjer söker efter något bättre. Det är hemskt.
Man vill hjälpa till, men samtidigt är det svårt att i en sån här situation säga ”såhär och såhär ska vi göra”, då detta är ett superstort problem. Det är liksom 50 MILJONER människor på flykt just nu, men rent ”tekniskt” har vi inte ansvar för fler än de som kommer hit. Det är väldigt komplext.

Samtidigt hör vi Sverigedemokrater som ropar ut att vi måste ”hjälpa dem på plats” istället för här. Vad nu hjälpa dem på plats betyder. Bygga upp deras sönderbombade hem? Skicka ner bra båtar som hjälper till att skeppa dem illegalt? Visst, jag är helt för att vi hjälper till provisoriskt med kläder, mat osv, det bör vi göra. Men vi måste tänka mer långsiktigt. Hjälpa dem att få stabila förhållanden där de kan bo utan att vara rädda. Och som det ser ut i världen nu så är det här i Europa som det är lättast att göra det på.

Så precis som Reinfeldt sa förra hösten så måste vi öppna våra hjärtan och våra gränser ännu mer. Vi måste vara beredda på att ta emot ännu fler än vad vi hittills gjort, och när de väl är här måste vi försöka få in dem i samhället snabbt. Det har vi skyldighet att göra. Söker människor sig till oss så måste vi hjälpa till. Vi bör göra det för att vi bryr oss. För att varje människa är värd att få leva i fred.
För att det hade lika väl kunnat vara vi.
image

hat löser ingenting

Jag blir så glad när människor förstår. När de verkligen fattar att hat inte löser NÅGONTING. Att hat föder ännu mer hat och att det inte är okej att hata någon, oavsett kön, hudfärg, nationalitet eller religion. Tänk om bara alla kunde fatta det nu på en gång. Direkt liksom. Men tyvärr, tyvärr är det inte så lätt. Folk vill blunda för gamla strukturer, blunda för nya strukturer, inte se sanningen då det skulle betyda att de måste ändra sitt tankesätt och erkänna att de haft fel. Det är sorgligt. Riktigt riktigt sorgligt.image

#backaZara?

De senaste veckorna har media brusat upp Zara Larsson och hashtagen #backazara enormt mycket. Flera kändisar har gått ut och sagt att de ”backar Zara”, och de tog även upp det Live under Almedalsveckan. Hela ”#backazara” går ut på att stå upp emot haten och hoten Zara får mot sig på internet. Vilket egentligen är en bra kampanj.
MEN.
Grejen med ”backaZara” är att de (feministerna och hon själv) har gjort det till feministgrej där det tydligen enbart är kvinnor som blir näthatade och allt beror på patriarkatet. Vilket är fel, Fel, FEL!

Jag vet inte om ni minns förra året när Marcus Birro skrev en tweet som också brusades upp likt vad Zara sagt det senaste, och som också slutade i massa hat och hot mot honom? Det som hördes då var att han fick skylla sig själv och förtjänade att bli hatad. Under den tiden såg jag endast tre, TRE(!!), texter där författarna stod upp för Birro. Jag hade skrivit en utav dem. Varför?

Både Zara och Birro har sagt något ”extremt”, båda har blivit hatade, båda har blivit hotade till livet, Zara har fått läsa att folk ska kasta avföring på henne, och Birro har fått avföring lagd på sin dörrmatta. Det skiljer inte alls mycket mellan dessa två, ändå ska den ena skyddas och backas, medan den andra får skylla sig själv. Ser ni inte hur sjukt det är?

Att Zara blir hatad har INGENTING med feminism och patriarkat att göra, det beror på den sjuka stämningen på internet. Och det är där vi måste lägga fokus i den här frågan. Ingen ska behöva bli näthatad för något de säger, motargumenterad javisst, men inte hatad och hotad. Aldrig. Lägg fokus på det alla som backar Zara, istället för att skylla allt på männen. Att skylla på männen kommer bara göra att hatet växer ännu mer och det kommer aldrig göra att näthatet upphör. Tänk på det.
IMG_0694-0.jpgMen vet ni vad det ”roliga” är i allt det här? De som backar Zara nu, är de som hördes högst i hatet mot Birro.

Älska Livet

Och helt plötsligt blev det helt tyst här på bloggen i några dagar. Anledning? Jo jag montrar på för Älska Livet på Tre Dagar!
Älska Livet är en ungdomsorganisation som jobbar för att minska aborterna i Sverige genom en attitydförändring. Det sker ca 37000 aborter i Sverige varje år vilket betyder att ca var fjärde graviditet slutar i en abort. Det är GALET mycket, och det tror jag att många kan skriva under på!

I Älska Livet är inte målet att ändra några lagar utan mer att göra det okej att faktiskt våga behålla barnet om man vill, utan att anses som oansvarig av samhället. Som det ser ut idag så är en utav de första frågorna en gravid tonårstjej får hos ungdomsmottagningen, ”när vill du göra abort?”. Alltså hör ni hur mycket fel det ligger i den frågan? Vad hände med valfrihet?
En sjuksköterska på en skola fick sparken efter att en elev bett henne om tips på organisationer som man kunde kontakta om man ville behålla sitt barn, och hon hade gjort det. Så uppenbarligen är det inte ens okej att ge information om det till någon som faktiskt frågar! Hör ni fortfarande inte hur sjukt det är?

Det jag gillar med Älska Livet är att det kan vara så brett mellan åsikterna. Vissa är helt emot abort, medan andra tycker det är okej ibland. Men vi kan ändå enas under att vi tycker det görs för många, och att vi vill göra någonting åt det. Det finns utbildningshelger och inspirationsdagar, lokalavdelningar som jobbar mer aktivt för att stötta unga föräldrar, och sedan är vi runt och montrar endel också. Allt för att få ut budskapet att det faktiskt är okej att behålla sitt barn trots att samhället inte tror på en!IMG_5725.JPG

Vem gillar olika idag?

Jag tror inte att det finns någon som missat att det i lördags var World Down Syndrome Day och att kampanjen #RockaSockorna var i fredags. Kampanjen som gick ut på att man skulle gå med två olika strumpor på sig för att visa att alla är lika mycket värda även fast man inte är ”normal”.

Nu är det måndag. Tillbaka till vardagen, och tillbaka till det faktum att 60% av alla graviditeter där fostret har Down Syndrom slutar i en abort, samt att de i Danmark räknar på att det efter 2030 inte kommer födas ett enda barn med Down Syndrom där. Och de tycker det är något positivt.

Hashtaggarna #annorlundaärbra och #vigillarolika som trendade i fredags är som bortblåsta nu ett par dagar senare, vilket får mig att ställa frågan, gillar vi verkligen olika eller var det bara ett enkelt sätt att få pluspoäng bland omgivningen och på sociala medier?

Det är enkelt att kampanja med två olika strumpor och säga att vi gillar olika och att alla är lika mycket värda. Men menar vi det? När över hälften av dessa barn aborteras och grannlandet talar positivt om att det inte kommer födas fler sånna barn inom en snar framtid. Vart finns ”vi gillar olika” i det?
Vem gillar olika idag liksom?
image