1år

I fredags tog mina gamla skolkamrater studenten, och idag är det ett år sedan jag själv stod med mössan på. Saknar skolan ibland, men jag trivs mycket bättre med att jobba, det är inte samma press. Jag blir inte bedömd utifrån hur jag presterar. Det är okej att allt inte alltid blir perfekt, även fast allt behöver hålla hög standard såklart! Men jag känner inte samma press på att prestera perfekt, vilket gör att jag presterar bättre.

Lärarna från Kungsgymnasiet har iallafall satt ihop en musikvideo till eleverna som gick ut iår. Tyckte den var helt faktiskt, och det var såklart kul att se dem igen – även fast det bara är på film.

YouTube Preview Image

#nyfiken

Älskar facebooks påminnelser för vad som hände denna dagen förr i tiden. Typ som idag. Fast för fem år sedan. När jag av någon anledning var sur över läxor? Undrar verkligen vad som fick mig att skriva detta! För inte är det sant, jag fortsatte prioritera läxor och skolan först. haha. Men någon som har någon bra gissning? 8 maj 2011 var jag 13 år och gick jag i åttan.
Skärmavbild 2016-05-08 kl. 21.32.53

Jobba hemifrån

Varje dag har vi någon som stannar hemma för att laga mat, och idag var det min tur. Jag har aldrig varit ett fan av att laga mat (jag har alltid avskytt det, mest för att jag är så himla dålig), men det blir en annan grej när hela dagen går ut på att man ska laga mat till alla andra när de kommer hem. Då måste man lära sig. Så mitt mission i år har varit att lära mig laga mat och bli mer bekväm i det. Och jag måste säga att så faktiskt är fallet. Mycket tack vare förklädet jag fick av föräldrarna i höstas. Den första materiella saken där mitt namn står! Men för att få använda den så måste jag ju laga mat, vilket är en bra morot. Vill jag använda förklädet måste jag laga mat, och ju oftare lagar jag mat – desto bättre blir jag!
img_2608.jpg

Och att den är från Italien gör ju inte saken sämre!

Prestationsångest & perfektionism

img_2569.jpgAlltså denna text. Aldrig förr har jag läst något som stämt så bra in på mig som detta. Jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade med att en text kan träffa helt rätt förens jag läste denna. Det är så sant. Jag har alltid varit en perfektionist, jag vill att allt jag gör ska vara perfekt, det får inte finnas något litet fel någonstans. Men samtidigt har jag inte velat erkänna det. Skolan är ett typiskt exempel. Jag sa att jag siktade på att inte få lägre än C i något ämne, men egentligen ville jag ha A i allt. I tvåan fick jag C i historia, resten fick jag A eller B i. Jag nådde det sagda målet, men besvikelsen över det C:et vann över glädjen att jag fick A i mycket annat. Jag ville vara perfekt.

Jag har alltid varit en sådan som älskat att lära mig, men från att jag började få betyg så blev skolan mycket mer än bara en plats att lära sig saker. Det blev en tävling mot mig själv och andra. Jag ville vara en perfekt elev med perfekta betyg, och någonstans påvägen tog det över den glädje jag tidigare känt över att få lära mig saker. Mina sista skolår gick bara ut på att få så höga betyg som möjligt på allt jag gjorde. Betygen blev ett sätt att bedöma mig själv, fick jag bra betyg var jag bra. Och jag ville vara perfekt.

På gymnasiet hade vi även ett stipendium som delades ut till en student varje år – Stipendie för bästa studieresultat. Från att jag fick vet det till att jag själv stod med studentmössan var mitt enda mål att få det. Det var de som höll min motivation uppe och jag visste hur ofantligt besviken jag skulle bli på mig själv om jag misslyckades, om jag inte var bäst när vi gick ut. Jag pluggade stenhårt, körde slut på mig i december i 3an, allt för att jag visste att jag troligtvis skulle somna gråtandes natten efter studenten om jag misslyckades med det målet. Men jag slapp uppleva det, jag fick stå med mössan på huvudet och stipendiet i handen och bara vara glad. Glad över att jag klarade det, glad över att allt var över, glad över att jag äntligen kunde slippa känna prestationsångesten när man inte lyckades få ett tillräckligt bra betyg. Så himla glad över att skolan var slut.
img_2522.jpgJag vet att det finns hur många som helst där ute som känner precis likadant. ”Duktiga tjejer” som alltid lyssnar, antecknar och frågar. Som alltid får de högsta betygen på inlämningar och prov. Men som egentligen bara motiveras av att försöka undvika den dåliga självkänsla de känner om de inte lyckas. Mitt hjärta går sönder lite när jag inser hur freaking många det är, och att jag faktiskt var en utav dem. Men samtidigt vet jag inte hur man förändrar det. Jag själv ansåg att mina betyg var viktigare än hur jag mådde, och att betygen satte mitt värde – oavsett hur många som försökte övertyga mig om det inte var sant. Dock vet jag inte vad som skulle fått mig att förändra den synen. Jag vet faktiskt inte. Jag vet egentligen inte heller vad jag vill komma fram till i det här, har ni någon lösning? Finns det något sätt att förändra detta? Få dessa ”duktiga tjejer” att inse att de duger som de är, och att de inte behöver vara perfekta? Någonting måste förändras iallafall, annars kommer vi ha en hel generation tjejer som kört slut på sig innan de ens tagit studenten. Och det är inget jag kan rekommendera.YouTube Preview Image

STOCKHOLM NÄSTA!

Eftersom jag jobbar hemifrån idag och inte har jättemycket att göra, så tänkte jag bara ta och berätta det stora som sker i mitt liv just nu! Som ni alla vet så teamar jag på Ny Generation, jag har haft det bra ända sedan jag började, och växlat fram och tillbaka om jag ska göra ett andra teamår eller inte. Det krångliga med att teama är ju bara att man inte tjänar pengar, nu är ju pengar inte allt här i världen, men jag har ändå kommit fram till att det vore skönt att påbörja livet lite mer och jobba på riktigt.

SÅ, jag tänkte bara titta in och berätta att JAG HAR FÅTT JOBB!

Så fort NG slutar (25/5) så kommer jag flytta till Stockholm och börja på mitt nya jobb. Haha känns helt sjukt att skriva det! Men nu är det klart att jag ska börja jobba på Frälsningsarméns Högkvarter med sociala medier och Handels. En projektanställning på 100% med start 30/5. Det är helt galet, redan i höstas kände jag att jag vill göra det jag gör på NG faast jag vill vara på Frälsis. En nära vän uttryckte att hon trodde att jag skulle passa där (utan att jag berättat vad jag känt), ett mejl skickades iväg, och vips var hela cirkusen igång. Så nu sitter jag här, och om bara 3 månader börjar jag jobba heltid i Stockholm. GAALET!

Nästa problem är ju då bara boende… Att hitta boende Stockholm är ju inte riktigt det lättaste, och jag vill egentligen inte vara kräsen. Men det hade varit så otroligt skönt med en egen lägenhet, eller en stor lägenhet att dela med en vän. Så nära stan som möjligt. Ett rum i stan med andra i liknande ålder kan också vara intressant. Egentligen är jag trött på att bo ihop med folk, och ute på landet, men allt går ju för en kortare period. Och väljer stan med andra framför landet själv, typ alla dagar i veckan. Så vet ni nått får ni gärna höra av er! Jag är en bra människa liksom, rökfri, djurfri, barnfri, och dricker inte mer än det livsviktiga haha.
Mejla mig! evangelinabergh@hotmail.com

Amy Diamond

Back att the office, och glad. Under förmiddagen har jag suttit och hållit på med ett kul (och lite hemligt) projekt. Det har gått superbra, men det roliga var att jag mitt i alltihop kom att tänka på Amy Diamond! Hur ofta händer det liksom? Jag lyssnade mycket på henne när jag var liten, älskade hennes skiva This Is Me Now. Så jag satte på den på spotify nyss och fastnade direkt vid första låten: Hello!
Ibland kan jag få typ bilder av mig själv på scen när jag framträder med en speciell låt (ett framträdande som inte hänt). Låter lite skumt, men jag ser mig liksom på en scen, oftast en specifik scen, hur jag skulle röra mig och hur jag skulle agera liksom. Precis det hände när jag hörde Hello! Jag såg mig själv på Teatern i Vansbro, med svarta tighta leggins, dansandes lite coolt till just denna låten. Åå vad jag önskar att jag hade gjort det när jag var yngre. Typ i sångtävlingen jag var med i, det hade varit coolt! Brukar ni vara med om samma sak, eller är det jag som är musikskadad?
YouTube Preview Image

Hur gammal är jag egentligen?

För ett tag sedan gjorde jag ett ”analys-test” på Facebook. Det kommer ju sådana nu och då, och att de oftast inte stämmer kan vi nog alla skriva under på. Men just med detta test insåg jag något spännande, något som jag egentligen vetat hela mitt liv, och som jag hört andra säga till mig också. Det är det här med ålder.
Jag är 18 år, men jag antar att jag ser ut att vara äldre, eller något sånt. Jag vet inte huuur många gånger jag fått höra att folk tror att jag är över 20. När jag var 15 var jag iväg med pappa på en konferens och fick ärligt frågan om vi var gifta. När jag var 16 var jag återigen iväg med pappa på ett ställe. Denna gång var det någon som kom fram och sa att hon hört att jag fått jobb i Värnamo (hint: mamma var den som fått jobb, jag skulle bara börja 2an på gymnasiet..). Suck. Eller det är ju ganska kul egentligen. Men pågrund av dessa (och alla andra som misstagit min ålder), så har jag en känsla av att jag faktiskt ser äldre ut än vad jag är. Lite lagom mycket äldre.

Samtidigt, när det kommer till mental ålder, så känner jag mig lite delad. Ibland känner jag mig inte som äldre än typ 15, men samtidigt kan jag ibland bli lite stressad över att jag inte är gift och har barn än. Då brukar jag få lugna ner mig och påminna mig om att jag faktiskt bara är 18 och inte 35. Men mentalt känner jag mig som 35. 35 är nästan min dubbla ålder.

Brukar ni också känna så, eller är jag helt ensam om att känna mig äldre än jag faktiskt är? Det kanske har något att göra med att jag gått ett år före i skolan och alltid varit tvungen att bete mig som äldre än vad jag är (och även äldre än alla andra för att inte bli klassad som den lilla). Men jag vet inte. Det kanske bara är jag.
Skärmavbild 2015-12-27 kl. 15.16.45

Shoppingdag

Dagens uppdrag var att köpa ett par blåa jeans och några skjortor. Det var det jag planerade när jag gick ut, men tyvärr (säger min plånbok) så ändrades den planen när jag väl kom till affären. Det slutade med 1 skjorta, 2 par byxor och 3 st tröjor. SUCK! Men jaja, ibland är det bra att investera i lite nya kläder. Typ det enda jag köpte i klädväg förra året (förutom sånt till studenten) var ett par byxor, en kavaj, och två basic-tröjor. Så att unna mig detta är verkligen inte något jag gör varje dag! Inte för att jag behöver förklara mig för er, det är nog snarare mig själv jag försöker övertyga… Jag är nog den snålaste människan jag känner. Jag kan ha flera tusen på kontot och ändå tänka att jag ”inte har råd” att gå på bio, eller köpa linnen när alla mina har stora hål i sig. Men samtidigt har jag inga problem att köpa chips, godis eller gå ut och äta med en vän. Jag förstår mig inte på mig själv. Men alla kanske är sådana?img_1945.jpeg

Bara för att jag kan.

Kära nån va dagarna bara springer iväg! Jag hade det superbra på nyårskonferensen. Det var verkligen som att mina två favoritvärldar möttes när jag fick fira in det nya året med både vänner från Frälsis och med Ellen från NG. Supernajs om jag får säga det själv! Vi hade en lite fetare monter än vi brukar ha, men den var ändå inte så mycket som de på de andra konferenserna. Men jag tror att det var bra, det hade inte funkat med något gigantiskt där, stämningen är inte riktigt lika.

Men iallafall. Jag berättade ju att en av de mest lästa inläggen från förra året var #BackaZara? och på tal om det, så sprang jag faktiskt på Marcus Birro på pendeln när jag åkte från konferensen. Det var oväntat. Men vi fick ett gott samtal om just det inlägget och spridningen på det, och hur annorlunda reaktionerna blev när det var en ung tjej som skrev och inte en medelålders man. Att en tjej skulle skriva så går emot normen liksom. Men sådan är jag. Jag gillar att gå emot åsiktskorridoren och stå utanför detta PK-Sverige. Och det ska jag fortsätta med. Bara för att jag kan. DSC_1120

Årsresumé 2015

Jag gjorde ju en årsresumé förra året där jag berättade om vad som hänt under varje månad. Jag tror inte att det var så kul att läsa (eller det var iallafall inte så kul att skriva) jag tröttnade redan innan jag kommit halvvägs. Så i år gör jag på ett annat sätt. Vi kör några frågor över 2015 istället. Tror det blir intressantare både för er och för mig. Let’s go!

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut? O ja. Hur mycket som helst, vet inte ens vart jag ska börja.

Gick du igenom någon stor förändring? 2015 var väl förändringarnas år om jag får säga det själv. Jag tog studenten, fyllde 18, tog körkort, mina föräldrar flyttade till Linköping, och jag började teama på Ny Generation i Uppsala. Förändringar är bara förnamnet detta år.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas? Jag måste nog säga den 29e juni. Dagen jag tog körkort. Jag har längtat efter körkort sedan jag var 12, och när kontrollanten som åkte med sa att jag klarat det så var lyckan enorm. Den känslan alltså. Jag kommer aldrig glömma det.

Vilka länder besökte du? Jag har besökt vårt kära grannland Norge under en skidresa i början av året, och sen spenderade jag en vecka i USA, Los Angeles, i april/maj. Helt klart den bästa resan jag någonsin gjort. Saknar LA, någon gång ska jag tillbaka, jag lovar.IMG_0255.JPG

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016? Pojkvän kanske….? haha

Vad önskar du att du gjort mer? Skrattat. Skratt är alltid något man kan göra mer av. Nog har jag skrattat rätt mycket iår, men jag önskar att jag skrattat mer.

Vad önskar du att du gjort mindre? Pluggat mindre. Onödigt mycket tid och energi jag la på det där sketans plugget. Inte värt det. Jag kommer ändå behöva göra högskoleprovet för att komma in på något jag vill. Det gav visserligen ett väldigt efterlängtat stipendie (för bästa studieresultat) och det var ju kul, men jag pluggade verkligen onödigt mycket. Skitbra betyg fick jag, men hur bra mådde jag egentligen under tiden?

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att få träffa Melinda. Vi har skrivit, skypet, smsat, brevväxlat och facebookat med varandra i typ 7 års tid. Och under resan till USA fick vi äntligen träffas för första gången. Det gjorde mig glad!IMG_0373.JPG

Favoritprogram på TV? Har inte sett på tv alls typ, men följt sista avsnitten av Bonde Söker Fru på play så jag antar att jag måste säga det. Får jag svara en film istället så skulle jag säga Grace Unplugged, och den nya tolkningen av den gamla filmen Annie. De två är svinbra speciellt Grace Unplugged, jag vet inte hur många gånger jag kollat på den filmen denna hösten….

Bästa boken du läste i år? Hannes och Julia av Hanna Christenson tror jag, eller Ja, jag har mens av Clara Henry. Delad första plats på de två.

Bästa köpet? Mamma och pappas julklapp, finns ytterst få köp jag varit lika nöjd med som den. Började planera den i början av November och gick och längtade till julafton ända sedan dess bara för att få se deras miner. 1916876_10206827425938146_2384908183172305561_n

Största musikaliska upptäckten? Hmm, svår. Jag är en sådan som bara fastnar för vissa låtar hos artister, och sedan lyssnar sönder dem under ett par veckor. Typ Astrologen av Darin, One Last Time av Miriam Bryant och Heartbeat av Carrie Underwood bland annat.

Mest lästa inläggen?  Varför jag anser att abort är fel & #backaZara?IMG_0694.JPG

Vad var din största framgång på jobbet 2015? Jag fick TVÅ artiklar publicerade på Nyheter24. En utav dem skrev jag och skickade in, den andra la jag först upp här på bloggen och sedan ville de återpublicera den! Hur bra?

Största framgång på det privata planet? Jag har utvecklats så otroligt mycket under denna hösten. Men den största framgången var nog i Eskilstuna när jag höll NG-info från scen inför asmånga människor. Jag har aldrig gillat att prata inför folk, så när jag gick ner därifrån kände jag mig verkligen stoltare än jag gjort på länge.

Största misstaget? Jag vet inte, jag brukar inte se saker som misstag. Visst har jag säkert gjort mindre bra val och sånt, men inte något jag ångrar. Livet vore inte lika roligt om jag går runt och ångrar massa saker. Så jag lägger inte så stor vikt vid saker jag gör fel, eller misstag jag gör, jag försöker helt enkelt se det positiva i varje händelse och ta fram något bra ur allt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare, helt klart.fotölj

Vad spenderade du mest pengar på? Teamåret…. Haha nej men jag har spenderat alldeles för mycket pengar på kläder och godis. Och mamma och pappas julklapp, den var också dyr.

Något du önskade dig och fick? Riktigt nära vänner. Nu har jag hur många som helst (okej kanske inte hur många som helst, men tillräckligt många), och det bästa är att jag får bo ihop med 6 utav dem.

Något du önskade dig och inte fick? En kamera. Som jag önskat mig varje år. Sen jag var typ 7.

Vad fick dig att må bra? Frälsningsarmén i Uppsala och alla fantastiska människor jag fått träffa där. Utan dem hade jag aldrig klarat denna hösten. Aldrig.img_1711.jpeg

Vad gjorde du på din födelsedag 2015? Skrev (och klarade) teoriprov, packade upp kartonger i vår lägenhet i Linköping. Ja, ungefär det.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Kör väl samma svar igen, en pojkvän kanske.. :)

Vem saknade du? Min faster, som alltid.

Mest stolt över? Att jag spelade en egenskriven låt i radio. Innan förra sommaren trodde jag aldrig att jag någonsin skulle spela upp en egenskriven låt för någon. Men allt kan visst hända. Att Unsafe spelades i radio är ju faktiskt otroligt roligt nu när jag tänker efter, men just att jag vågade är jag verkligen stolt över!IMG_0495.PNG

Högsta önskan just nu? Att få vakna upp helt utvilad en morgon. Vore fantastiskt efter den här hösten.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Inte så mycket. Jag är så himla nöjd med det här året och jag kan ärligt säga att det varit typ det bästa hittills. Dock ser jag fram emot allt vad 2016 har att erbjuda! Blogga, sjunga, jobba & Gran Canaria är bara lite utav det. Men det får ni höra mer om vid ett senare tillfälle!IMG_0243.JPG