Lettland

Nu har jag hunnit vara hemma några dagar efter Lettlands-resan, och upplevelsen har hunnit börja landa. Och oj vad jag är glad att jag åkte! Det landet är något jag tycker alla i Frälsis i Sverige borde se, vi är ju samma territorie, och stöttar dem med otroligt mycket, men ändå så vet vi svenskar så lite om Lettland.

Det jag tror tog mest på mig var klasskillnaderna som var väldigt tydliga. Lettland kändes nästan som ett u-land som håller på att bygga upp struktur igen efter sovjettiden. Vissa bodde i fina lägenheter och hus med allt man behöver, men många bor fortfarande i lägenheter utan egen dusch och toalett. I dom lägenheterna utan kan det vara något man delar med de andra på samma våningsplan eller tillochmed alla i samma hyreshus. I vissa hus fanns det inte ens vatten indraget, och det var hål i tak och väggar. Ett sånt ställe var Sarkani. Till Sarkani skickar socialtjänsten alla de som är ”hopplösa fall”. Människor som inte klarar livet liksom. Sarkani bestod av ett gäng lägenhetshus i nästan fallfärdigt skick.IMG_4905

Men frälsis började ett arbete där för några år sedan. De köpte ett litet hus (eller skjul) och renoverade upp det. Borrade fram vatten, och installerade både toalett, dusch och tvättmaskin. Sen började de bjuda in barnen i området, och detta ställe fick bli som ett andra hem till dem. Dit fick de komma och duscha och tvätta sina kläder och ha kul. Lite senare fick de inviga 7 st juniorsoldater! Det sjuka i det är att det vid den tiden bara bodde 70 pers i byn, så 10% av hela byn blev juniorsoldater i frälsis! IMG_4895Ett annat ställe vi besökte i närheten var Skangal (huset som ägdes av familjen Palme, men skänktes till Frälsis efter sovjettiden.) Där drivs just nu ett barnhem och någon slags uthyrning av rum. Jag var glad över att få se barnhemmet, det är något jag velat se under en längre tid. Även fast barnhem kanske inte är bästa stället för barn att växa upp på, så är det ändå något speciellt med det. Fast typ alla barnen på skolan så jag mötte inte så många av dem. Men Skangal var iallafall fantastiskt! Jag vet inte ens hur mycket pengar som lagts på att rusta upp det, men nog är det fint nu alltid! IMG_4884En annan grej frälsis driver för barn är Patvērums vilket är som ett fritids för barn. Det ligger i källaren under RHQ (Regional Headquarter), och är ett ställe dit socialtjänsten skickar barn från familjer som behöver avlastas lite. De får ett varmt mål mat, och det finns även möjlighet att tvätta och duscha där. Barnen var supergulliga, och det märktes att de trivdes där. De fick pyssla, göra läxor, leka och bara vara barn!IMG_4987

En annan del som blev påtaglig var detta med husen. I samma hyreshus kunde några balkonger och fönster vara superfina och upprustade (för att de som bor där hade pengar), medans andra var nästan fallfärdiga (för att de inte har pengar). På vissa ställen var även husen så dåliga att de täckte för husen med en ”fasad” så det inte skulle synas hur dåligt skick det var. Ibland var de täckta med någon reklam, och ibland med något som ser ut som ett hus. Ibland behövde man kolla två gånger för att var säker på om det var det riktiga huset man såg, eller bara ett skynke. Man gömmer liksom problemet istället för att ta tag i det. IMG_4910

Frälsis arbete där tycker jag är väldigt bra. Jag tror att jag nog hade förväntat mig mer struktur, men med tanke på att jag fick lära mig att de bara är typ 27 år gamla, och hela landet fortfarande är i en (otroligt snabb) utvecklingsperiod, så tycker jag ändå de har kommit långt! När vi var på gudstjänst på Riga 1 så hade de nån liknande Messy Church-gudstjänst. Riga 2 berättade jag ju om i förra inlägget. Dom har ett socialcenter med hemlösa och fattiga som kommer på en kortare gudstjänst. Dom gör så mycket bra för de allra fattigaste, men samtidigt glömmer de inte vårt uppdrag – Jesus till alla. Vi hade en andakt med personalen på Skangal, det var andakter/kort undervisning med barnen på Patvērums, mycket fokus på att ge Jesus till de barnen som finns i de olika kårerna, och att göra det förståeligt för alla de vi möter. Så de har ändå en bra uppbygd struktur, för att var så nya i ett sånt speciellt land, sen kanske de inte har kommit till allt sånt som kommer i andra hand med tex grafisk profil, annonsera genom affischer och liknande. Men i Lettland är det tillochmed vanligt att en arbetsgivare betalar en del av lönen svart (för det blir mindre skatt), så att de ändå har den grunden och faktiskt betalar alla löner vitt är liksom bara det en god sak. Så man får ju ändå se till landets nivå.

När vi var runt på de olika ställena fick jag möjlighet att både sjunga och vittna. På första stället spelade de visst in en del av sången. Sången är skriven av två vänner till mig och är en av mina favoritlåtar
YouTube Preview Image

Jag är iallafall otroligt glad att jag fick möjligheten att åka på denna resa, och hänga på Rut och Peter. De gjorde verkligen denna resan otroligt bra och tog med mig på allt som var viktigt att få se! Stor tack! IMG_4980

Med hela världen som arbetsplats

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om alla upplevelser här i Lettland förens jag kom hem och kunde sammanfatta allt, men efter kvällens möte känner jag att jag bara vill skriva av mig om vad jag kände.
Vi var på Riga 2 och de skulle ha gudstjänst. Riga 2 är en kår i en fattig del av Riga, och de säger att ungefär 80% av alla som kommer på gudstjänst är hemlösa. Peter predikade, samt sjöng ihop med Rut, och jag skulle dela ett vittnesbörd och sjunga en sång. Allt annat som skedde i mötet (inledning, mellansnack & lovsång) var på Ryska så vi kunde inte förstå och inte eller försöka hänga med i sångerna pga deras annorlunda alfabet.
Men någonstans mitt i det där, efter att jag har delat ett vittnesbörd (som blev som en kort predikan) där jag förhoppningsvis fick skicka in hopp och ljus in i människors liv, och sjungit en sång som handlar om hur stor Gud är och att han alltid lyfter upp oss i sina händer så vi aldrig behöver vara ensamma, så gick jag ner och de började sjunga lovsång igen på ryska. Och någonstans där så insåg jag bara återigen att det är detta jag vill hålla på med. Jag vill predika till människor i andra delar av världen. I fattigare delar av världen, utanför Sverige, på engelska, och tillochmed med tolk är fine!

Min dröm som 8åring var att bli missionär i Afrika. Jag vet inte om det är just Afrika som behöver fler officerare längre (dom är hur många som helst), men snart 13 år senare finns fortfarande samma dröm kvar – att få arbeta för Gud i andra delar av världen. Jag verkligen hoppas och önskar att jag kan få göra det i min framtida tjänst som officer i Frälsningsarmén. Sverige är bra, men det är inte där jag ska vara, och det fick jag återigen inse idag. IMG_4972 ”Jag vill tjäna Gud, med hela världen som arbetsplats.”

Att sitta i passagerarsätet…

…i sitt eget liv är spännande.
Tidigare i veckan fick jag meddelande om att jag skulle lämna över ett uppdrag jag haft i ett år, med bara 4 dagars notis. Det var en grej jag dragit igång, och skött under ett år, men som chefen nu bestämt att någon annan ska ta vidare. Klart jag blev lite besviken (fast bara lite, ska jag vara helt ärlig tycker jag nog det var ganska skönt), men tänkte ändå att det troligtvis fanns en mening med det. Och kära någon va det gjorde det.
Typ två dagar senare fick jag mejl från ett annat håll om ett annat stort uppdrag som jag och ett gäng till ska ta tag i. Hade jag haft kvar uppdrag 1 hade jag aldrig någonsin haft tid med allt jag har med plugg, utbildning OCH uppdrag 2. Så TACK GODE GUD att han tog mig ur första grejen.
Tycker det är spännande hur Gud leder och att jag bara får följa med på resan. Allt blir så mycket mer spännande då! Vad är nästa utmaning? uppdrag? Vart ska jag bo om 2 år? Ingen aning, men Gud har koll och då kan jag lita på det och vara lugn. Allt har löst sig så bra hittills så varför skulle det inte fortsätta göra det! Det var dagens tanke.
Peace out.
cross-2615248_1920

1år

I fredags tog mina gamla skolkamrater studenten, och idag är det ett år sedan jag själv stod med mössan på. Saknar skolan ibland, men jag trivs mycket bättre med att jobba, det är inte samma press. Jag blir inte bedömd utifrån hur jag presterar. Det är okej att allt inte alltid blir perfekt, även fast allt behöver hålla hög standard såklart! Men jag känner inte samma press på att prestera perfekt, vilket gör att jag presterar bättre.

Lärarna från Kungsgymnasiet har iallafall satt ihop en musikvideo till eleverna som gick ut iår. Tyckte den var helt faktiskt, och det var såklart kul att se dem igen – även fast det bara är på film.

YouTube Preview Image

#nyfiken

Älskar facebooks påminnelser för vad som hände denna dagen förr i tiden. Typ som idag. Fast för fem år sedan. När jag av någon anledning var sur över läxor? Undrar verkligen vad som fick mig att skriva detta! För inte är det sant, jag fortsatte prioritera läxor och skolan först. haha. Men någon som har någon bra gissning? 8 maj 2011 var jag 13 år och gick jag i åttan.
Skärmavbild 2016-05-08 kl. 21.32.53

Jobba hemifrån

Varje dag har vi någon som stannar hemma för att laga mat, och idag var det min tur. Jag har aldrig varit ett fan av att laga mat (jag har alltid avskytt det, mest för att jag är så himla dålig), men det blir en annan grej när hela dagen går ut på att man ska laga mat till alla andra när de kommer hem. Då måste man lära sig. Så mitt mission i år har varit att lära mig laga mat och bli mer bekväm i det. Och jag måste säga att så faktiskt är fallet. Mycket tack vare förklädet jag fick av föräldrarna i höstas. Den första materiella saken där mitt namn står! Men för att få använda den så måste jag ju laga mat, vilket är en bra morot. Vill jag använda förklädet måste jag laga mat, och ju oftare lagar jag mat – desto bättre blir jag!
img_2608.jpg

Och att den är från Italien gör ju inte saken sämre!

Prestationsångest & perfektionism

img_2569.jpgAlltså denna text. Aldrig förr har jag läst något som stämt så bra in på mig som detta. Jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade med att en text kan träffa helt rätt förens jag läste denna. Det är så sant. Jag har alltid varit en perfektionist, jag vill att allt jag gör ska vara perfekt, det får inte finnas något litet fel någonstans. Men samtidigt har jag inte velat erkänna det. Skolan är ett typiskt exempel. Jag sa att jag siktade på att inte få lägre än C i något ämne, men egentligen ville jag ha A i allt. I tvåan fick jag C i historia, resten fick jag A eller B i. Jag nådde det sagda målet, men besvikelsen över det C:et vann över glädjen att jag fick A i mycket annat. Jag ville vara perfekt.

Jag har alltid varit en sådan som älskat att lära mig, men från att jag började få betyg så blev skolan mycket mer än bara en plats att lära sig saker. Det blev en tävling mot mig själv och andra. Jag ville vara en perfekt elev med perfekta betyg, och någonstans påvägen tog det över den glädje jag tidigare känt över att få lära mig saker. Mina sista skolår gick bara ut på att få så höga betyg som möjligt på allt jag gjorde. Betygen blev ett sätt att bedöma mig själv, fick jag bra betyg var jag bra. Och jag ville vara perfekt.

På gymnasiet hade vi även ett stipendium som delades ut till en student varje år – Stipendie för bästa studieresultat. Från att jag fick vet det till att jag själv stod med studentmössan var mitt enda mål att få det. Det var de som höll min motivation uppe och jag visste hur ofantligt besviken jag skulle bli på mig själv om jag misslyckades, om jag inte var bäst när vi gick ut. Jag pluggade stenhårt, körde slut på mig i december i 3an, allt för att jag visste att jag troligtvis skulle somna gråtandes natten efter studenten om jag misslyckades med det målet. Men jag slapp uppleva det, jag fick stå med mössan på huvudet och stipendiet i handen och bara vara glad. Glad över att jag klarade det, glad över att allt var över, glad över att jag äntligen kunde slippa känna prestationsångesten när man inte lyckades få ett tillräckligt bra betyg. Så himla glad över att skolan var slut.
img_2522.jpgJag vet att det finns hur många som helst där ute som känner precis likadant. ”Duktiga tjejer” som alltid lyssnar, antecknar och frågar. Som alltid får de högsta betygen på inlämningar och prov. Men som egentligen bara motiveras av att försöka undvika den dåliga självkänsla de känner om de inte lyckas. Mitt hjärta går sönder lite när jag inser hur freaking många det är, och att jag faktiskt var en utav dem. Men samtidigt vet jag inte hur man förändrar det. Jag själv ansåg att mina betyg var viktigare än hur jag mådde, och att betygen satte mitt värde – oavsett hur många som försökte övertyga mig om det inte var sant. Dock vet jag inte vad som skulle fått mig att förändra den synen. Jag vet faktiskt inte. Jag vet egentligen inte heller vad jag vill komma fram till i det här, har ni någon lösning? Finns det något sätt att förändra detta? Få dessa ”duktiga tjejer” att inse att de duger som de är, och att de inte behöver vara perfekta? Någonting måste förändras iallafall, annars kommer vi ha en hel generation tjejer som kört slut på sig innan de ens tagit studenten. Och det är inget jag kan rekommendera.YouTube Preview Image

STOCKHOLM NÄSTA!

Eftersom jag jobbar hemifrån idag och inte har jättemycket att göra, så tänkte jag bara ta och berätta det stora som sker i mitt liv just nu! Som ni alla vet så teamar jag på Ny Generation, jag har haft det bra ända sedan jag började, och växlat fram och tillbaka om jag ska göra ett andra teamår eller inte. Det krångliga med att teama är ju bara att man inte tjänar pengar, nu är ju pengar inte allt här i världen, men jag har ändå kommit fram till att det vore skönt att påbörja livet lite mer och jobba på riktigt.

SÅ, jag tänkte bara titta in och berätta att JAG HAR FÅTT JOBB!

Så fort NG slutar (25/5) så kommer jag flytta till Stockholm och börja på mitt nya jobb. Haha känns helt sjukt att skriva det! Men nu är det klart att jag ska börja jobba på Frälsningsarméns Högkvarter med sociala medier och Handels. En projektanställning på 100% med start 30/5. Det är helt galet, redan i höstas kände jag att jag vill göra det jag gör på NG faast jag vill vara på Frälsis. En nära vän uttryckte att hon trodde att jag skulle passa där (utan att jag berättat vad jag känt), ett mejl skickades iväg, och vips var hela cirkusen igång. Så nu sitter jag här, och om bara 3 månader börjar jag jobba heltid i Stockholm. GAALET!

Nästa problem är ju då bara boende… Att hitta boende Stockholm är ju inte riktigt det lättaste, och jag vill egentligen inte vara kräsen. Men det hade varit så otroligt skönt med en egen lägenhet, eller en stor lägenhet att dela med en vän. Så nära stan som möjligt. Ett rum i stan med andra i liknande ålder kan också vara intressant. Egentligen är jag trött på att bo ihop med folk, och ute på landet, men allt går ju för en kortare period. Och väljer stan med andra framför landet själv, typ alla dagar i veckan. Så vet ni nått får ni gärna höra av er! Jag är en bra människa liksom, rökfri, djurfri, barnfri, och dricker inte mer än det livsviktiga haha.
Mejla mig! evangelinabergh@hotmail.com

Amy Diamond

Back att the office, och glad. Under förmiddagen har jag suttit och hållit på med ett kul (och lite hemligt) projekt. Det har gått superbra, men det roliga var att jag mitt i alltihop kom att tänka på Amy Diamond! Hur ofta händer det liksom? Jag lyssnade mycket på henne när jag var liten, älskade hennes skiva This Is Me Now. Så jag satte på den på spotify nyss och fastnade direkt vid första låten: Hello!
Ibland kan jag få typ bilder av mig själv på scen när jag framträder med en speciell låt (ett framträdande som inte hänt). Låter lite skumt, men jag ser mig liksom på en scen, oftast en specifik scen, hur jag skulle röra mig och hur jag skulle agera liksom. Precis det hände när jag hörde Hello! Jag såg mig själv på Teatern i Vansbro, med svarta tighta leggins, dansandes lite coolt till just denna låten. Åå vad jag önskar att jag hade gjort det när jag var yngre. Typ i sångtävlingen jag var med i, det hade varit coolt! Brukar ni vara med om samma sak, eller är det jag som är musikskadad?
YouTube Preview Image

Hur gammal är jag egentligen?

För ett tag sedan gjorde jag ett ”analys-test” på Facebook. Det kommer ju sådana nu och då, och att de oftast inte stämmer kan vi nog alla skriva under på. Men just med detta test insåg jag något spännande, något som jag egentligen vetat hela mitt liv, och som jag hört andra säga till mig också. Det är det här med ålder.
Jag är 18 år, men jag antar att jag ser ut att vara äldre, eller något sånt. Jag vet inte huuur många gånger jag fått höra att folk tror att jag är över 20. När jag var 15 var jag iväg med pappa på en konferens och fick ärligt frågan om vi var gifta. När jag var 16 var jag återigen iväg med pappa på ett ställe. Denna gång var det någon som kom fram och sa att hon hört att jag fått jobb i Värnamo (hint: mamma var den som fått jobb, jag skulle bara börja 2an på gymnasiet..). Suck. Eller det är ju ganska kul egentligen. Men pågrund av dessa (och alla andra som misstagit min ålder), så har jag en känsla av att jag faktiskt ser äldre ut än vad jag är. Lite lagom mycket äldre.

Samtidigt, när det kommer till mental ålder, så känner jag mig lite delad. Ibland känner jag mig inte som äldre än typ 15, men samtidigt kan jag ibland bli lite stressad över att jag inte är gift och har barn än. Då brukar jag få lugna ner mig och påminna mig om att jag faktiskt bara är 18 och inte 35. Men mentalt känner jag mig som 35. 35 är nästan min dubbla ålder.

Brukar ni också känna så, eller är jag helt ensam om att känna mig äldre än jag faktiskt är? Det kanske har något att göra med att jag gått ett år före i skolan och alltid varit tvungen att bete mig som äldre än vad jag är (och även äldre än alla andra för att inte bli klassad som den lilla). Men jag vet inte. Det kanske bara är jag.
Skärmavbild 2015-12-27 kl. 15.16.45