#nyfiken

Älskar facebooks påminnelser för vad som hände denna dagen förr i tiden. Typ som idag. Fast för fem år sedan. När jag av någon anledning var sur över läxor? Undrar verkligen vad som fick mig att skriva detta! För inte är det sant, jag fortsatte prioritera läxor och skolan först. haha. Men någon som har någon bra gissning? 8 maj 2011 var jag 13 år och gick jag i åttan.
Skärmavbild 2016-05-08 kl. 21.32.53

Prestationsångest & perfektionism

img_2569.jpgAlltså denna text. Aldrig förr har jag läst något som stämt så bra in på mig som detta. Jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade med att en text kan träffa helt rätt förens jag läste denna. Det är så sant. Jag har alltid varit en perfektionist, jag vill att allt jag gör ska vara perfekt, det får inte finnas något litet fel någonstans. Men samtidigt har jag inte velat erkänna det. Skolan är ett typiskt exempel. Jag sa att jag siktade på att inte få lägre än C i något ämne, men egentligen ville jag ha A i allt. I tvåan fick jag C i historia, resten fick jag A eller B i. Jag nådde det sagda målet, men besvikelsen över det C:et vann över glädjen att jag fick A i mycket annat. Jag ville vara perfekt.

Jag har alltid varit en sådan som älskat att lära mig, men från att jag började få betyg så blev skolan mycket mer än bara en plats att lära sig saker. Det blev en tävling mot mig själv och andra. Jag ville vara en perfekt elev med perfekta betyg, och någonstans påvägen tog det över den glädje jag tidigare känt över att få lära mig saker. Mina sista skolår gick bara ut på att få så höga betyg som möjligt på allt jag gjorde. Betygen blev ett sätt att bedöma mig själv, fick jag bra betyg var jag bra. Och jag ville vara perfekt.

På gymnasiet hade vi även ett stipendium som delades ut till en student varje år – Stipendie för bästa studieresultat. Från att jag fick vet det till att jag själv stod med studentmössan var mitt enda mål att få det. Det var de som höll min motivation uppe och jag visste hur ofantligt besviken jag skulle bli på mig själv om jag misslyckades, om jag inte var bäst när vi gick ut. Jag pluggade stenhårt, körde slut på mig i december i 3an, allt för att jag visste att jag troligtvis skulle somna gråtandes natten efter studenten om jag misslyckades med det målet. Men jag slapp uppleva det, jag fick stå med mössan på huvudet och stipendiet i handen och bara vara glad. Glad över att jag klarade det, glad över att allt var över, glad över att jag äntligen kunde slippa känna prestationsångesten när man inte lyckades få ett tillräckligt bra betyg. Så himla glad över att skolan var slut.
img_2522.jpgJag vet att det finns hur många som helst där ute som känner precis likadant. ”Duktiga tjejer” som alltid lyssnar, antecknar och frågar. Som alltid får de högsta betygen på inlämningar och prov. Men som egentligen bara motiveras av att försöka undvika den dåliga självkänsla de känner om de inte lyckas. Mitt hjärta går sönder lite när jag inser hur freaking många det är, och att jag faktiskt var en utav dem. Men samtidigt vet jag inte hur man förändrar det. Jag själv ansåg att mina betyg var viktigare än hur jag mådde, och att betygen satte mitt värde – oavsett hur många som försökte övertyga mig om det inte var sant. Dock vet jag inte vad som skulle fått mig att förändra den synen. Jag vet faktiskt inte. Jag vet egentligen inte heller vad jag vill komma fram till i det här, har ni någon lösning? Finns det något sätt att förändra detta? Få dessa ”duktiga tjejer” att inse att de duger som de är, och att de inte behöver vara perfekta? Någonting måste förändras iallafall, annars kommer vi ha en hel generation tjejer som kört slut på sig innan de ens tagit studenten. Och det är inget jag kan rekommendera.YouTube Preview Image

En annan fundering

Jag berättade ju för ett par dagar sedan att jag börjat fundera och inse väldigt mycket saker. En annan grej jag tänkte dela med mig av (som kanske inte är lika stor som rymden) men som jag kommit till insikt om ganska nyligen handlar om människor. För vissa kan detta låta självklart (för det är det egentligen) men jag har liksom inte tänkt på det förens jag flyttade hit till Uppsala och flyttade ihop med 6 andra ungdomar. Men såhär.

Jag är en människa (ja tro det eller ej), men jag tänker, jag har människor i min omgivning som jag kallar vänner, människor jag kallar familj, människor jag anser att jag känner helt enkelt. Jag har ett kontaktnät som ändå är lite lagom stort. Trots detta så ser jag dagligen människor jag inte känner. Människor som FÖR MIG är främlingar, men som PRECIS SOM MIG också har folk i sin omgivning som de kallar vänner. Jag kan se ett flygplan och tänka att det sitter flera hundra människor i det som jag inte har en aning om vilka det är, som inte har en aning om vem jag är, de lever sina liv och jag lever mitt. Vi är alla centrum i vårt eget liv, men vi är egentligen bara precis som alla andra. Förstår ni vad jag menar? För oss själva är vi allt, men för främlingar är vi bara just another human being. Det finns svinmånga människor på vår jord, och alla lever sitt egna liv. De umgås med människor, de tänker lika mycket som mig, de har spännande liv som de själva utformar. Men de har ingen aning om vem jag är, och jag har ingen aning om vilka de är. Trots det kanske vi åker förbi varandra med bilen varje morgon, samma sträcka, samma tid, men vi är på helt olika platser i våra liv och vi har ingen aning om varandra. Det är spännande.grupp4

Tänk om rymden…

Jag skulle kunna identifiera mig som en person som gillar att tänka och fundera väldigt mycket. Jag gillar att gå runt och fundera och försöka förstå stora saker som jag egentligen vet att jag aldrig kommer få svar på eller lyckas greppa. Trots det vill jag gärna tänka på dessa i hopp om att komma fram till något. Jag vet inte om det är bra eller om det bara tar en massa energi, men sådan är jag iallafall. Den senaste tiden har jag gått och tänkt på just några sådana stora saker. Så jag tänkte bara börja med att dela med mig en utav dessa funderingar. Den handlar om rymden.

När vi kommer hem från kontoret på kvällarna så är det alltid mörkt och oftast stjärnklart. Jag brukar ställa mig en stund och bara titta uppåt och förundras över vad jag ser, jag tycker rymden är spännande. Tänk att man genom att bara titta uppåt kan se fruktansvärt långt bort. Vi ser stjärnor och planeter som är svinlångt borta, och de lyser upp (eller reflekteras från solen) så vi kan se dem från vårt hus i Uppsala. Men det sjuka är inte det vi kan se, utan det sjuka är allt det som ligger BORTOM det vi kan se – allt som vi inte kan se.
Rymden är GALET stor, så stor att vi inte kan sätta fingret på hur stor den är, därför kallar vi den oändlig. Den tar liksom aldrig slut.
Men jag har tänkt på en grej. Tänk om rymden faktiskt tar slut. Tänk om rymden som vi känner till den bara är som en tennisboll i något annat större sammanhang. Det är sjukt att tänka. Eller ja, det är nog sjukare att tänka att rymden aldrig tar slut, för då kan man aldrig sätta fingret på hur stor den verkligen är. Men det är spännande att fundera. Jag vet ju att den är oändlig enligt våra mått mätt, men tänk om det finns något mer? Vad tror ni?astronomi-galax

Fotoutmaning, sömn

Sömn alltså, denna stora vetenskap. Ibland har jag faktiskt funderat endel kring just sömn, det är ganska spännande om man tänker efter liksom. Tänk att vi är vakna x antal timmar varje dag, men för att orka dessa timmar måste vi gå in i någon sorts dvala varje natt där vi inte är medvetna om vad som händer runt omkring oss, men ändå är vi säkra på att vi vaknar upp ett par timmar senare. Varje gång.

Man kan inte bestämma exakt när man ska somna eller hur länge man ska sova (eller lite kan man ju bestämma), utan det är liksom kroppen som sköter jobbet på något sätt. Man måste bli avslappnad och trött för att ens kunna somna, men ibland funkar det inte iallafall.
Några knep jag brukar köra på när jag inte lyckas somna en kväll är först att jag sätter på något annat att lyssna på. Har en spellista jag brukar ha på, men ibland är det skönast med en podd eller bara helt tyst. Det är det första jag gör. Funkar inte det så är mitt nästa steg att helt vända på mig i sängen, lite som Pippi Långstrump, och ha huvudet i fotänden av sängen och fötterna under kuddarna. Tro mig eller inte, men det funkar faktiskt otroligt bra!

Haha, har ni några knep ni bukar ta till mitt i natten när kroppen vill allt annat än att sova?
image

A-batterier?

Under mattelektionerna igår så blev en av mina klasskamrater tvungen att byta ut sina batterier i miniräknaren. Vi kom fram till att det skulle vara AAA batterier i, men detta fick min hjärna att börja snurra. Det finns AAA-batterier, det finns AA-batterier, men finns det bara A-batterier? Om inte, varför i hela friden börja på AA och inte A? Typisk kvällsfundering…
image

Onödiga funderingar

Jag är en sådan person som funderar väldigt mycket över allt möjligt onödigt vetande. Så jag tänkte, varför inte dela det med er så kanske ni kan komma med svar på mina frågor? Om inte annat så kanske det sätter igång fantasin hos er!

Vi kan väl börja med en redan nu som jag gått och tänkt på ett tag!
Om man flyger från tillexempel Los Angeles till London, eller så långt bort som till Bangkok, (direktflyg) kan man missa en dag då? Alltså, om man flyger från LA ett par minuter innan midnatt, då är klockan 15:00 i Bangkok. Om det då tar mer än 9 timmar så landar man ju efter midnatt och då har man ju missat en dag? Eller dagen blir bara 9 timmar lång? Eller hur?
IMG_5107.JPGIMG_5097.JPGDessa inlägg kommer i fortsättningen att komma på kvällarna lite nu och då och ligga under kategorin ”Kvällsfunderingar”. haha.