God Jul!

Under vår julfest på NG så hade en av de anställda ordnat en frågesport om alla oss teamare. Frågan om mig handlade om min blogg och löd: ”Hur många blogginlägg har Evangelina publicerat under hösten?”. Kul fråga som inte ens jag själv kunde svaret på, haha. Rätt svar var iallafall 60 stycken. Folk verkade tycka det var asmycket, men med tanke på att det ändå är 4månader så är det ganska lite. Det ska det dock bli ändring på, jag behövde en paus från bloggen, slippa tänka på den ett tag, bara för att sedan kunna komma tillbaka starkare än någonsin och fortsätta. Fortsätta skriva vad jag tänker, fortsätta debattera vad jag tycker, och fortsätta berätta om vad jag gör.

Så, min julklapp till er i år är att börja blogga igen.
God jul!

Två år av saknad.

Jag minns alldeles för väl för två år sedan, den 22 december 2013 kl 21:52, när jag fick ett sms ifrån en nära vän i Uppsala. I smset stod det att Justus, min gamla klasskamrat, dött i en bilolycka tidigare den dagen. Jag minns det som om det vore igår. Känslan när allt stannar upp och tiden står helt still. Jag satt hemma hos mormor och morfar i Halland, vi hade tidigare under kvällen lite spontant bestämt att vi skulle åka dit redan den dagen istället för dagen efter som egentligen var tänkt.
Jag satt i deras soffa när smset kom. Jag stirrade på det i en halvtimma utan att riktigt förstå innebörden av det. Justus, han som var så levande senast jag såg honom, var han verkligen död? Nej det kan inte stämma.
Men det gjorde det. Facebook började svämma över av texter om honom, och helt plötsligt bara slog beskedet till mig. Helt plötsligt bara förstod jag att varenda ord som stod var sant.
Han var borta.

När jag nu i efterhand tänker tillbaka på dessa två år så inser jag att många timmar har gått åt till att fundera. Fundera på livet efter döden, livet innan döden, allt annat möjligt kring livet i sig. Fundera på varför så fina människor som Justus får lämna tidigt, medan andra får leva kvar i nästan 100 år. Vart är rättvisan i det?
Jag är tacksam för att ha haft bra människor runtomkring mig som jag kunnat prata och diskutera med genom allt detta. Inte för att jag tagit mig igenom det än, men kommit längre på vägen iallafall.
För trots att man har människor att diskutera tankar med så är det svårt att kunna luta sig tillbaka och verkligen förstå varför saker sker. Oftast kanske det inte ens finns en mening som vi kan greppa? Och då kanske det är bättre att bara släppa taget.

Det som hjälpt mig en bit på väg, är denna text som Justus pappa skrev på sin blogg.
imageJag blev så galet berörd när jag läste detta. Tänk om det verkligen var så att han fick välja? Tänk om han själv valde att gå! Va otroligt mycket vackrare hela händelsen blir!

image

Vila i frid Justus. Alltid saknad, aldrig glömd.

Det är tungt

Jag vet inte varför, men det känns lite tungt att blogga just nu. Jobbigt att behöva gå in och skriva liksom. Därav har det inte blivit något på ett tag. Det har varit ganska tuffa veckor, jag har haft migrän tillochfrån, och jag har haft feber, och nu är jag förkyld. Vet inte vad som händer, men helt frisk verkar jag inte få vara. Hoppas jag är bättre till söndag bara, ska sjunga i kyrkan då.
I övrigt så har de senaste två veckorna varit kontorsveckor då jag kunnat ta igen allt mitt andra arbete. Egentligen så är det flesta av mina arbetsuppgifter på kontoret, men jag är ändå den som reser mest av proddarna. Lite spännande, men man får göra det bästa av situationen och vara glad under tiden – det är rätt najs att se sverige också!

Utöver det så har jag också varit ganska snurrig dessa veckor, jag har packet ordrar i vårt lilla packrum och sedan lyckats slarva bort dem sekunden efter och jag har glömt kylskåpet öppet när jag varit mitt i att packa in varorna men sen kommit på något annat viktigt jag skulle göra och gått därifrån och glömt det (en annan teamare såg det först 15min senare, och då hade det helt flugit ur min hjärna). Men sånt är livet ibland, det blir inte alltid rätt, men man kan ha det bra ändå. Jag trivs och jag gillar de jag teamar med, och det är det viktiga.I-haven-t-lost-my-mind-half-of-it-just-wandered-of

En annan fundering

Jag berättade ju för ett par dagar sedan att jag börjat fundera och inse väldigt mycket saker. En annan grej jag tänkte dela med mig av (som kanske inte är lika stor som rymden) men som jag kommit till insikt om ganska nyligen handlar om människor. För vissa kan detta låta självklart (för det är det egentligen) men jag har liksom inte tänkt på det förens jag flyttade hit till Uppsala och flyttade ihop med 6 andra ungdomar. Men såhär.

Jag är en människa (ja tro det eller ej), men jag tänker, jag har människor i min omgivning som jag kallar vänner, människor jag kallar familj, människor jag anser att jag känner helt enkelt. Jag har ett kontaktnät som ändå är lite lagom stort. Trots detta så ser jag dagligen människor jag inte känner. Människor som FÖR MIG är främlingar, men som PRECIS SOM MIG också har folk i sin omgivning som de kallar vänner. Jag kan se ett flygplan och tänka att det sitter flera hundra människor i det som jag inte har en aning om vilka det är, som inte har en aning om vem jag är, de lever sina liv och jag lever mitt. Vi är alla centrum i vårt eget liv, men vi är egentligen bara precis som alla andra. Förstår ni vad jag menar? För oss själva är vi allt, men för främlingar är vi bara just another human being. Det finns svinmånga människor på vår jord, och alla lever sitt egna liv. De umgås med människor, de tänker lika mycket som mig, de har spännande liv som de själva utformar. Men de har ingen aning om vem jag är, och jag har ingen aning om vilka de är. Trots det kanske vi åker förbi varandra med bilen varje morgon, samma sträcka, samma tid, men vi är på helt olika platser i våra liv och vi har ingen aning om varandra. Det är spännande.grupp4

Personlig utveckling

Jag har insett att jag är en sådan människa som hela tiden vill utvecklas. Jag vill framåt. Jag vill bli bättre, göra bättre i från mig, jobba mig högre upp, utvecklas inte bara på det personliga planet, utan utåt synligt. Som med betygen tillexempel. Jag har också insett att detta inte kommer bli ett sådant år. Detta kommer bli ett år där jag kommer utvecklas på det personliga planet. Där det är insidan jag kommer jobba på. Jag kommer vara på samma ställe i ett år. Jag kommer göra ganska liknande saker i ett års tid, och ibland känns det supertufft, jag kommer inte att gå framåt på något plan utåt sett under ett helt års tid. Det är skitlänge, och ganska jobbigt har jag börjat inse.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig förbi det. Tidigare tror jag det hade känts helt omöjligt att veta om att det skulle vara så ända fram till sommaren. Och ska jag vara helt ärlig känns det fortfarande som en gigantisk utmaning. Men någonstans tror jag bara att man får försöka luta sig tillbaka och jobba extra mycket på det personliga. Utvecklas och skapa mig själv och den jag vill vara. För jag tror inte på att man ska ”hitta sig själv”, jag tror att man skapar sig själv. Vi är inte förinställda, utan vi kan varje dag bestämma vem vi vill vara. Det får jag hålla fast vid i år.
image

Tänk om rymden…

Jag skulle kunna identifiera mig som en person som gillar att tänka och fundera väldigt mycket. Jag gillar att gå runt och fundera och försöka förstå stora saker som jag egentligen vet att jag aldrig kommer få svar på eller lyckas greppa. Trots det vill jag gärna tänka på dessa i hopp om att komma fram till något. Jag vet inte om det är bra eller om det bara tar en massa energi, men sådan är jag iallafall. Den senaste tiden har jag gått och tänkt på just några sådana stora saker. Så jag tänkte bara börja med att dela med mig en utav dessa funderingar. Den handlar om rymden.

När vi kommer hem från kontoret på kvällarna så är det alltid mörkt och oftast stjärnklart. Jag brukar ställa mig en stund och bara titta uppåt och förundras över vad jag ser, jag tycker rymden är spännande. Tänk att man genom att bara titta uppåt kan se fruktansvärt långt bort. Vi ser stjärnor och planeter som är svinlångt borta, och de lyser upp (eller reflekteras från solen) så vi kan se dem från vårt hus i Uppsala. Men det sjuka är inte det vi kan se, utan det sjuka är allt det som ligger BORTOM det vi kan se – allt som vi inte kan se.
Rymden är GALET stor, så stor att vi inte kan sätta fingret på hur stor den är, därför kallar vi den oändlig. Den tar liksom aldrig slut.
Men jag har tänkt på en grej. Tänk om rymden faktiskt tar slut. Tänk om rymden som vi känner till den bara är som en tennisboll i något annat större sammanhang. Det är sjukt att tänka. Eller ja, det är nog sjukare att tänka att rymden aldrig tar slut, för då kan man aldrig sätta fingret på hur stor den verkligen är. Men det är spännande att fundera. Jag vet ju att den är oändlig enligt våra mått mätt, men tänk om det finns något mer? Vad tror ni?astronomi-galax

Hur gick det till?

Idag är en sådan dag då jag ifrågasätter allt. Hamnade nyss in på Sarah Kelly Music Schools hemsida och började läsa igen. Jag har läst igenom det såå många gånger förut, och jag har pratat med Sarah om det. Jag har verkligen i tankarna varit inställd på att jag ska dit. Men ändå så är jag inte där. Ändå så sitter jag på ett kontor i Uppsala och jobbar med något som inte alls har något med musik att göra. Hur gick det till?
Sarah Kelly Music SchoolJag saknar musiken svinmycket. Jag vill till Texas, till Sarahs skola. Jag ska dit. Jag vill skriva musik. Jag vill jobba med det. Men ändå är jag här. Jag trivs och så. Men hur gick det till?

Snart vinter…

Det är verkligen sjukt hur det kan gå från sensommar till nästan vinter på bara någon dag. I förrgår åkte höstkappan på och igår fick vi skrapa rutorna för första gången, det känns att vintern är nära! Men det är bra, mina skridskor står i ett hörn av rummet och bara väntar på att få bli använda, så det är vad jag ser fram emot.
Det var ju ett tag sedan jag åkte skridskor. Eller senast var i julas med kusinerna och brorsan, och innan dess var förra hösten när jag fick vara tränare åt barnen på mammas jobb under ett par veckor. Men förutom det så har det inte blivit så mycket, vilket är ganska tråkigt. Jag saknar det supermycket! Att få glida fram i en tyst ishall och bara höra skenorna mot isen och tankarna i huvudet. Det finns någonting najs med det, en känsla som jag önskar alla borde få känna. DSC_7187

Det är något som saknas

När människor har frågat mig om jag trivs med vad jag gör just nu så har jag alltid svarat att jag verkligen håller på med allt jag någonsin drömt om. Det har känts som ett bra och ärligt svar då jag får sitta på kontor och jobba med sånt jag tycker är kul. Men igårkväll såg jag en film som fick mig att inse något – jag gör inte alls allt jag någonsin drömt om. Jag jobbar på kontor och allt sånt, men den grejen som alltid varit en självklar del i mitt liv finns det ingenting alls av.
Nämligen musik.
Det finns ingenting i mitt liv som har musik att göra (mer än att jag lyssnar ibland). Men jag skriver inget, jag spelar inte, och jag står inte på scen. Det är liksom noll. Noll. När jag insåg det igår blev jag lite sorgsen, men samtidigt insåg jag att det kanske kommer senare? Om jag redan som 18åring fått testa på det som jag verkligen velat göra under en bra lång tid, kanske jag efter detta kommer få hålla på med det jag drömt om sen jag föddes? Eller jag vet inte, det kanske är en alldeles för vild gissning. Oavsett så saknar jag att hålla på med musik. Jag saknar att stå på scen, jag saknar känslan man får innan man går ut på scenen, jag saknar att stå mitt framför andra och bara få göra vad jag älskar. Jag saknar det.
IMG_0493.JPGIMG_1112.JPGIMG_0016.JPG IMG_5573.JPG

till Karlshamn

Nu sitter jag i en bil någonstans efter Värnamo. Igårkväll satte jag och Ellen oss i bilen och drog hem till mig i Linköping, för att vi ikväll ska vara med på ett ungdomsmöte nere i Karlshamn. Karlshamn alltså. Det ligger super långt bort, men det går bra, vi har trevligt. Blev ett stopp på mitt gamla gymnasium och hälsa på dem där. Var en lite speciell känsla, som att mina två favoritvärldar möttes. Med Ellen på Kungs. Livet är nice.