Festgudstjänst

Alltså mina söndagar bara fortsätter att LEVERERA! Idag hade vi festgudstjänst på Frälsis och det var fantastiskt. Var uppdukat med 4 långbord i kyrksalen och mitt i mötet serverades lunch. Bästa upplägget (förutom att man hamnade lite i matkoma lagom till predikan) haha. Det var även ett drama där de gestaltade händelsen om RMS Empresse of Ireland. Det var en båt som sjönk två år efter Titanic, på typ samma sträcka som Titanic. Grejen var att det var massa Frälsissoldater på det skeppet och i berättelser från överlevande har det kommit fram att dessa frälsissoldater hade kastat sina flytvästar till andra människor och sagt något i stil med ”ta den, jag kommer dö bättre än dig”. Ryser varje gång jag hör eller läser den berättelsen, nu blev den uppspelad. Läs den storyn någongång, galet mäktigt!

Efter mötet kände jag inte riktigt för att dra hem, så jag ringde den familjen jag bodde hos för tre år sedan och kollade om jag fick komma och hälsa på. Det fick jag. Så resten av dagen spenderades där, hos galet fina människor, i deras galet fina hus. 

blogstats trackingpixel

Carpe Diem

Denna period försöker jag jobba mycket med att ta vara på stunden och leva i nuet.  Jag har ju insett att denna tiden snart tar slut, och jag tycker om allt och alla så himla mycket just nu, så det känns lite sorgligt. Därför var det kul att få bli hembjuden til ett av mina favoritpar i kåren tillsammans med dessa människor igår eftermiddag. Vi hade det superbra. Musik, god mat, bra samtal, musik igen, fika, musik återigen, och djupare samtal. Helt fantastiskt. Jag kommer sakna dem allihopa! 

blogstats trackingpixel

”Eget” piano

Titta viken fining som flyttat in på mitt rum! Jag lunchade med min fina vän Guri idag, och vi spelade lite piano och det slutade med att denna fick följa med mig hem. Sjukt va? Haha. Men nu ska jag sannerligen ta tag i detta med att kompa. Jag har tagit pianolektioner i 12 år, men jag kan verkligen inte kompa! Noter är inga problem, men detta med att spela så man kan sjunga till, bara nej. Så det ska jag lära mig nu! Wish me good luck! 

blogstats trackingpixel

Medlemsuppdatering

Torsdag och återigen dags för medlemsuppdatering! Vi gör det två gånger i veckan, 2h på tisdagar och 3h på torsdagar. Och idag gick det riktigt bra för min del, 50(!!) st hann jag uppdatera på de tre timmarna. Vi har gjort en tävling utav det, och jag kan väl säga att jag idag tog hem ”segern”, och den som lyckades uppdatera näst flest uppdaterade 40st. Så idag hade jag sannerligen tur med att folk svarade, sånt gillar vi!   

 

blogstats trackingpixel

Laleh

Jag har återigen kommit in i en Laleh-period. Nästan så mycket att jag köpte biljetter till hennes konsert i november, men det gjorde jag inte. Jaja. Denna har rullat i lurarna sen igår eftermiddag. Så bra, så känslig, så bra producerat, och jag ÄLSKAR orkestermusiken.
YouTube Preview Image
Jag skulle ha köpt biljett iallafall.

blogstats trackingpixel

Jobba hemifrån

Varje dag har vi någon som stannar hemma för att laga mat, och idag var det min tur. Jag har aldrig varit ett fan av att laga mat (jag har alltid avskytt det, mest för att jag är så himla dålig), men det blir en annan grej när hela dagen går ut på att man ska laga mat till alla andra när de kommer hem. Då måste man lära sig. Så mitt mission i år har varit att lära mig laga mat och bli mer bekväm i det. Och jag måste säga att så faktiskt är fallet. Mycket tack vare förklädet jag fick av föräldrarna i höstas. Den första materiella saken där mitt namn står! Men för att få använda den så måste jag ju laga mat, vilket är en bra morot. Vill jag använda förklädet måste jag laga mat, och ju oftare lagar jag mat – desto bättre blir jag!
img_2608.jpg

Och att den är från Italien gör ju inte saken sämre!

blogstats trackingpixel

Telefonrädsla!

Tiden springer iväg och ännu en dag på kontoret är över. Denna dagen har bestått av att föra över statistik från shopen till databasen och annat sådant copy-paste arbete. De sista två timmarna hade vi sen medlemsuppdatering = vi ringer medlemmar och uppdaterar dem. På dagens två timmar hann jag uppdatera sammanlagt 28st, inte lika bra som förra gången, men ändå helt okej (tror jag fixa 37 förra gången). 

Jag har alltid avskytt att prata i telefon, men dessa uppdateringar hjälper supermycket i det. Man sitter och ringer konstant i flera timmar och vill hinna med så många som möjligt, och tillslut tänker man inte på vad man gör,  utan det går på rutin liksom. Det blir lättare och lättare för varje gång vilket är skönt, ännu en rädsla jag övervinner! 

blogstats trackingpixel

Prestationsångest & perfektionism

img_2569.jpgAlltså denna text. Aldrig förr har jag läst något som stämt så bra in på mig som detta. Jag hade aldrig riktigt förstått vad folk menade med att en text kan träffa helt rätt förens jag läste denna. Det är så sant. Jag har alltid varit en perfektionist, jag vill att allt jag gör ska vara perfekt, det får inte finnas något litet fel någonstans. Men samtidigt har jag inte velat erkänna det. Skolan är ett typiskt exempel. Jag sa att jag siktade på att inte få lägre än C i något ämne, men egentligen ville jag ha A i allt. I tvåan fick jag C i historia, resten fick jag A eller B i. Jag nådde det sagda målet, men besvikelsen över det C:et vann över glädjen att jag fick A i mycket annat. Jag ville vara perfekt.

Jag har alltid varit en sådan som älskat att lära mig, men från att jag började få betyg så blev skolan mycket mer än bara en plats att lära sig saker. Det blev en tävling mot mig själv och andra. Jag ville vara en perfekt elev med perfekta betyg, och någonstans påvägen tog det över den glädje jag tidigare känt över att få lära mig saker. Mina sista skolår gick bara ut på att få så höga betyg som möjligt på allt jag gjorde. Betygen blev ett sätt att bedöma mig själv, fick jag bra betyg var jag bra. Och jag ville vara perfekt.

På gymnasiet hade vi även ett stipendium som delades ut till en student varje år – Stipendie för bästa studieresultat. Från att jag fick vet det till att jag själv stod med studentmössan var mitt enda mål att få det. Det var de som höll min motivation uppe och jag visste hur ofantligt besviken jag skulle bli på mig själv om jag misslyckades, om jag inte var bäst när vi gick ut. Jag pluggade stenhårt, körde slut på mig i december i 3an, allt för att jag visste att jag troligtvis skulle somna gråtandes natten efter studenten om jag misslyckades med det målet. Men jag slapp uppleva det, jag fick stå med mössan på huvudet och stipendiet i handen och bara vara glad. Glad över att jag klarade det, glad över att allt var över, glad över att jag äntligen kunde slippa känna prestationsångesten när man inte lyckades få ett tillräckligt bra betyg. Så himla glad över att skolan var slut.
img_2522.jpgJag vet att det finns hur många som helst där ute som känner precis likadant. ”Duktiga tjejer” som alltid lyssnar, antecknar och frågar. Som alltid får de högsta betygen på inlämningar och prov. Men som egentligen bara motiveras av att försöka undvika den dåliga självkänsla de känner om de inte lyckas. Mitt hjärta går sönder lite när jag inser hur freaking många det är, och att jag faktiskt var en utav dem. Men samtidigt vet jag inte hur man förändrar det. Jag själv ansåg att mina betyg var viktigare än hur jag mådde, och att betygen satte mitt värde – oavsett hur många som försökte övertyga mig om det inte var sant. Dock vet jag inte vad som skulle fått mig att förändra den synen. Jag vet faktiskt inte. Jag vet egentligen inte heller vad jag vill komma fram till i det här, har ni någon lösning? Finns det något sätt att förändra detta? Få dessa ”duktiga tjejer” att inse att de duger som de är, och att de inte behöver vara perfekta? Någonting måste förändras iallafall, annars kommer vi ha en hel generation tjejer som kört slut på sig innan de ens tagit studenten. Och det är inget jag kan rekommendera.YouTube Preview Image

blogstats trackingpixel

10 april

Alltså jag tror inte ni fattar vilken bra dag jag haft idag! Det började med frukost i solen på altanen ihop med min fina teamkompis Olivia. Bara det att kunna äta frukost på altanen kunde ha gjort HELA min dag, men inte räckte det där. Tyvärr mådde hon inte tillräckligt bra för att åka med till kyrkan, men så är det och då får man göra det bästa av det – vilket jag sannerligen gjorde! Det var party i bilen hela vägen in till stan, bara massa schlager haha. Väl framme i Uppsala mötte jag min blivande chef på parkeringen och vi pratade lite snabbt om hur det skulle se ut när jag börja jobba där i maj och vad de planerar att jag ska få sätta min egen prägel på och vad som verkligen behövs göras. Det fick mig bara att börja längta ännu mer till 30 maj när jag får gå in på Frälsningsarméns högkvarter som anställd och inte bara besökare.
Mötet sen var toppenbra, min fina vän Johanna predikade vilket hon som vanligt gjorde bra. Det var gospel istället för lovsång och det var kul att träffa alla igen. Efteråt satt vi kvar och fikade i typ en timma innan en stor grupp på ca 10 pers helt spontant bestämde sig för att dra till Max. Så det gjorde vi, 10 pers rakt från Frälsis intog Max. Fantastiskt.
Man skulle kunna tro att det tar slut där, men nej, det goda bara fortsätter. Fick sedan spendera över en timma med min Officer pratandes om en grej som är hemlig ett tag till, och så fort vi var klara ropade simhallen och det blev 1km bröstsim.
Party i bilen på vägen hem, och nu kvittrar fåglarna utanför mitt ÖPPNA fönster. Fattar ni vilken bra dag detta är?img_2585.jpg

blogstats trackingpixel